Igår började vår jaktkurs med sikte mot öppenklass hos Jenny Hamring och Helen Nyman.
Att det var strålande sol och +12 grader gjorde ju inget direkt!
Tyvärr kunde ju inte Ruffa var med.. Men, i stället för att gräva ned mig alltför mycket i det så satsade jag på att ta till mig så mycket som det bara gick, och det är ju faktiskt lättare att koncentrera sig och följa andra när man inte för hund själv.
Det som stod på dagordningen var markeringar, enkel och dubbel, samt en del prat om hur man lägger upp dessa på ett bra sätt vid inlärning och hur man sedan kan försvåra dem. Mycket annat prat kom ju också upp, som stadga, inlevereringar, avlämningar, hur föraren bör bete sig för att vara tydlig och hjälpa hunden osv. Som avslutning gjordes en check hur långt hundarna kommit i dirigeringsarbetet.
Det var en ganska brokig men trevlig skara av labbar och flattar, från 2-8 år, med olika mycket erfarenhet både hos förare och hundar.
Jenny är bra på att se till att stämningen är lugn, är det någon hund som piper så plockas den bort från gruppen direkt så att det inte smittar av sig på de andra. Hon är även noga med att hunden ska vara i rätt sinnesstämning för att få bli skickad på en apport.
Jenny tog upp en sak som jag tyckte var så himla bra. En mycket enkel sak egentligen.. men som kan få så stor betydelse och säger en del om vilken träningsmetod föraren använder sig av.
Nämligen, pipsignalen. Ja, inte om det ska vara ett eller två pip, utan själva styrkan i pipet. Nära håll, svag signal, långt håll starkare signal, men.. inget argpip...
Det går faktiskt att låt skitsur även med en pipa. Det är precis som att skrika på hunden, och det är så tydligt på vissa hundar. Pip signalen ska ju vara positiv, tycker jag i alla fall!
Tror att det dels är lätt att förlora respekten för pipan och dels blir det en negativ träning om man anväder dessa argblåsanden, i synnerhet om man inte följer upp utan fortsätter att argblåsa om hunden inte lyder. Jämför med att skrika HIT HIT HIT på inkallning.. Resulterar inte i någon bra inkallning... bättre att göra precis som vid vanlig hederlig inkallningsträning, kommer inte hunden på första ropet, då får man helt enkelt göra något åt det.
Läxan var att få till en bra stoppsignal. Så, nu får pipan dammas av, har knappt använt den sedan augusti på jaktprovet.. *skäms*
Vi får väl träna lite hemma på köksgolvet i sakta mak. Kanske rentav ska provblåsa lite för mig själv ute i skogen först.. Tar med mig Dixie, hon bryr sig inte ett smack om vilken slags pipsignal det är, för henne betyder ALLA slags pipsignaler MAT.. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar