..och lite spårning!

Idag har vi spårat lite i strålande solsken!
Ett kort spår, ca 400 m med 4 apporter, 3st  90 graders vinklar och en spetsvinkel.
Ruffa var het men spårnoga, tog alla apporter och gick perfekt i spetsvinkeln.
Idag fick vi för första gången tillfälle att prova den nya spårselen från Ruffwear som inhandlades redan i höstas.
Är helt såld, utan tvekan den absolut bästa spårsele jag använt hittills. Satt som en smäck, helt utan att vrida sig och den har skön polstring i y-fronten fram. Det extra bandet längre bak höll selen perfekt på plats.

Lite svårt att ta kort, Ruffa har precis spårat färdigt och letar godis som belönng.

Det blev inget trassel alls med linan vid själv spårningen, det var bara här, i godisyran, som hon själv trasslade in sig.

Här är även en klövjeväska av samma märke, någon ser sugen ut att prova den också.

Så här ser selen ut, utan hund och i en annan färg.

Lite uppletandeövningar

Ruffa mår fortfarande bra. Hon äter en kortisontablett om dagen.
Vi får se hur det utvecklar sig. From måndag ska hon äta en tablett varannan dag.
Hon har varit halt en gång och det var i tisdags fm. Undrar om det var för att det var så otroligt hårt, knöggligt och isigt i måndags..? Näe, jag ska inte spekulera, vi får se tiden an.

Idag har vi i alla fall roat oss med lite uppletande! :-))

Godissök som uppvärmning, delvis för att koppla på nosen ordentligt, men framförallt för att få ned farten inför uppletandet

Lite ringrostig Ruffa, men se så glad hon är över att få göra något! Jag älskar hennes sätt att gå ned i tempo när hon har vittring. Se också hur den mycket rastypiska uttersvansen (hmm..) arbetar i takt. :-D

Kort lägesrapport

Ruffa äter nu kortison sedan snart en vecka tillbaka.
Hon är pigg som en mört, ohalt och bulfri. ♥
Imorgon ska vi börja trappa ned på kortisonet och jag hoppas att biverkningarna (ökad törst, hunger och väldigt kissnödig) blir lite mildare, utan att hältan och bulorna kommer tillbaka.
Alla blodprover har hittills varit negativa, men veterinären misstänker ändå något autoimmunt och allergiskt (ev utlöst av anaplasman).
Kan ju förstås vara flera andra saker också, planen är dock att börja med en kortisonkur eftersom hon svarar så bra på det än så länge.Hon äter dessutom enbart ett allergifoder nu under 6 veckors tid.

Ruffa gör sig redo för att gå ut och shoppa (något dyrt?) med sin rosa väska.

Brunch!

Idag har vi haft en superhärlig dag. Strålande väder, brunch hos Hanna och en underbar drös labbar. :-)

Astrid, Ruffa, Dixie, Signe och Troja



Astrid (som INTE vill vara med på bild), Signe, Ruffa, Dixie, Vissla och Troja

Vet.besök 7/2

Tack alla snälla gulliga för era kommentarer, här och på facebook.

Igår var vi då tillbaka för att ta blodprover.
Ruffa mår helt ok, men har ju ätit smärtstillande sedan förra veckan och har inte gått några längre sträckor.
Hon har inte haft några bulor sista veckan då hon stått på anti inflammatoriskt, om det beror på medicinen eller bulfri period är oklart.
Nu är medicinen bortplockad sedan i måndags, så får vi se hur det utvecklar sig.

Veterinären tyckte att Ruffa ömmade i musklerna såväl fram som bak,men jag har också förstått att det inte alltid är så lätt att veta om de visar smärta från lederna eller musklerna, och det kan ju även påverkas av varandra..
De prover som nu är tagna, är för att se om de kan påvisa något autoimmunt.
Vi ska även åka in så snart hon får bulor igen för att ta en biopsi på dessa.
Förhoppningsvis kan dessa prover i bästa fall påvisa något eller utesluta något., men jag är införstådd med att de proverna är luriga, dvs kan visa falskt negativt resp falskt positivt, vem har sagt att något ska vara enkelt..
När "bulprovet" är klart ska vi bara ge allergifoder i 6 veckor för att se om bulorna håller sig borta.

Min högsta dröm inom hundlivet är att jag o Ruffa ska kunna träna lite jakt igen..
..även om den drömmen känns rätt avlägsen i dagsläget, men.. drömma får man ju!

SÅ nära....

Sitter nu här alldeles omtumlad efter en dramtisk vecka. Hoppet mellan liv och död har varit hårfin för Ruffas del.

Förra lördagen blev Ruffa halt igen, efter flera veckors promenader där hon sprungit lös.
Hon har fortfarande varit lite stel efter att hon vilat, men har inte haltat sedan i november.
Ringde min vanliga veterinär direkt på måndag morgon. Han var lika rådvill som alltid sista tiden så jag kände att näe, nu får det vara nog. Ringde då till SLU/Uppsala efter tips om en bra veterinär där.

Fick tid redan i tisdags och den diagnos vi fick där var allt annat än positiv, MEN jag tyckte mycket om veterinären och har fullt förtoende för hennes diagnos, det är viktigt för mig att säga det, inann du läser fortsättningen, vill bara vara helt säker.
Ruffa röntgades (igen..) och kändes igenom efter konstens alla regler. Slutsatsen och diagnosen blev "ökad rörlighet i boglederna samt smärta från armbågsled vid palpation".
Röntgenbilderna som togs visade "inga radiologiskt detekterbara förändringar".
Enligt veterinären skulle det (citerar från journalen) "behövas flera operationer för att få Ruffa någorlunda smärtfri. Då Ruffa är tänkt som arbetande hund är prognosen för detta är dålig, oklart om hon ens kan fungera bra som sällskapshund. Prognosen är öht dålig och jag rekommenderar därför att vi avlivar Ruffa."
Ja, vad ska man säga, jag blev otroligt ledsen men ville såklart inte att min älskade hund ska behöva lida, så vi bestämde oss för att gå på veterinärens linje och låta henne somna in.

Tid bokades hos lokal veterinär här i Vallentuna till i fredags kl 15. Ett ställe vi ej varit på tidigare men som jag hört väldigt mycket gott om och som har ordnat det väldigt fint vid avlivningar.
Det var såklart hemskt tunga dagar fram till fredagen. Tog ledigt på fredagen för att kunna vara med Ruffa hela tiden och Hanna kom över mitt på dagen för att säga hejdå till henne. Barnen tog farväl av henne när de kom hem från skolan och vi åkte iväg med tungt sinne och känslan av att allt var så j...a fel.., men det vore väl konstigt med någon annan känsla. :´(

Vi tog med journalen som vi fått från SLU och bad veterinären kika på den bara för att se att hon verkligen var av samma åsikt som den andra veterinären, det är trots allt ett väldigt avgörande beslut.
Under tiden visades vi in i ett rum som de gjort så fint, med tända ljus i fina ljusgrupper, en blå fin hundfäll på golvet och egen utgång direkt från rummet.
Tårarna bara rann fast jag försökte träna lite med Ruffa för att hon inte skulle påverkas för mycket av situationen. Att gå in för att avliva sin hund och hunden ifråga dels är ens drömhund och dels är glad och pigg som en mört just då var allt annat än lätt kan jag säga, men hon har ju varit halt av och till så länge.

När vi väntat ca 20 min kom så veterinären in, tittade på oss och Ruffa, som genast kom fram för att hälsa och säger - den här hunden kan jag bara inte avliva idag, jag vägrar.
Den känslostorm som kom då går inte att beskriva i ord faktiskt... Så många tankar hinner fara genom huvudet, vet ju att hon varit halt av och till så länge, men är samtidigt inte så svårövertalad i ett ögonblick som detta.
Veterinären tyckte att hon var alldeles för pigg och glad och att hon dessutom inte hade fått någon riktig diagnos. Hon började fråga massor av frågor som ingen annan veterinär ställt och direkt när hon hörde om bulorna som kommer och går så blev hon mycket intresserad. Undrade varför inga blodprover tagits för att kolla upp detta osv, samt undrade även hon om det eventuellt kan finnas en koppling mellan dem och hältan (såsom jag o Magnus varit inne på förut).  Medan vi satt där så fällde veterinären en kommentar som jag aldrig glömmer - nej, nu tycker jag att vi tar och blåser ut ljusen.. Så, på tisdag ska vi träffa henne igen så får vi helt enkelt se vart det leder.
Hur det än går så känns det i alla fall bra att någon är uppriktigt intresserad och vill kolla av alla vägar innan det är dags att ta farväl. Rätt eller fel, är mycket införstodd med att något är allvarligt fel, men en extra check kan i alla fall inte skada.

Ruffa med bula över nosryggen...

Ruffa med bula på kinden..

Vi har kämpat sedan i mars förra året för att bringa klarhet i var felet ligger, vi har varit till sammantaget 4 olika veterinärer (5 med den här sista), varv tre ortopeder, röntgat på fyra olika ställen totalt (inga röntgeplåtar har visat på något fel), varit till en av landets skickligaste sjukgymnaster och de diagnoser vi fått har varit, muskelbristning, nabb bogled, fraktur sesamoidben i en tå, instabila bogleder samt smärta vi palpation av armbåge.. Ingen veterinär har sagt samma sak, vilket gör allt så rörigt. Bulorna har ingen velat utreda mer än att de bara har konstaterat att det troligtvis är allergi, men samtidigt har de sagt att hon inte är någon typisk allergihund då hon inte har någon klåda, sår eller röd hud någonstans, inte heller så mycket som ett skräp i öronen, men vem vet, det kan absolut vara så.

Förstår att det helt klart är ett svårt fall, och jag är inställd på att vi fortfarande kan få en slutlig tråkig diagnos,men tills dess och tills vi VERKLIGEN känner att hon lider svårt av detta och att inga mediciner eller något annat kan hjälpa henne ett tag, så får allt vår lilla Ruffa tuffa på! ♥

För dagen bulfri och ohalt Ruffa vandrar Roslagsleden den 15/1-2012